imarginalerna.webblogg.se

Jag minns under min gymnasietid när det var enklare att berätta för klasskamraterna att man fått ett lågt betyg än ett högt. Eller när man minimerade alla framgångar till något obetydligt, för vem gillar en skrytmåns? Less is more, var det inte så?

 

Jag har haft otroligt svårt att vara stolt över mig själv, men det tror jag är en del av att leva i dagens samhälle där man ska prestera högt men samtidigt vara tyst om det. För mig var det bara det 'allra bästa' som dög i mina prestationer, att få högsta betyg var inget att vara stolt över utan det blev istället en självklarhet. Fick jag istället ett lägre betyg ansåg jag mig själv som dum och dålig. Att lyckas var bara något jag måste göra, oavset vad det handlade om fick jag aldrig misslyckas och därmed fanns det inget att vara stolt över när jag klarade ett prov eller lyckades med någon annan utmanande uppgift i livet, utan det var ett måste. Stolthet fanns inte i min ordbok och i de få fall 'stolthet' användes ansågs det vara ett fult ord.

 

Men vet ni vad? Idag vågar jag säga att jag är stolt över mig själv och jag skämms inte alls över det. För jag är bra, jag är tillräcklig och ibland till  och med mer än så. Jag är stolt över mina skolprestationer, jag är stolt över att jag lyckas med så många saker i livet och mest stolt av allt är jag över att jag står där jag står idag. För jag har kämpat och kämpat och gråtit och skrikit, jag har legat på golvet och velat ge upp och jag har önskat att allt bara skulle ta slut. Och varför jag är så in i bombens stolt över den här fajten är för att jag reste mig upp när jag låg på golvet, för att jag torkade mina tårar och för att när jag mest av allt ville dö ändå vågade fortsätta leva.