Glömska

När man är stressad kan man inte alltid tänka klart. Under den senaste veckan har jag till exempel:

-Glömt bort vilken väg som leder vart när jag kör bil (tack och lov för min sambo som skämtsamt kan guida mig rätt).
-Ställt samma fråga till min sambo tre gånger på två minuter.
-Glömt bort att jag förberett mat och därmed lagat mat två gånger till samma tillfälle.
 

18

För drygt två år sedan drabbades jag av utmattningsdepression och ångest. Jag var en otroligt ambitiös, målinriktad och engagerad 18-åring som la ner hela min själ i att göra allt perfekt och min största rädsla var att misslyckas. Jag hade en föreställning om att när livet känns tufft eller kommer med motgångar lägger man bara i en högre växel och kämpar 100 gånger hårdare. Jag vägrade acceptera att jag behövde dra ner på stressen i mitt liv, som kom från alla möjliga håll i alla möjliga former. Jag tog mig själv för givet och jag bröt ihop helt och hållet.

De sista månaderna på gymnasiet var en otroligt tuff tid och jag fick rådet att hoppa av sista året för att sedan ta igen de sista månaderna efter sommaren. Jag lyssnade självklart inte på det rådet, jag såg det som ett misslyckande att göra ett uppehåll och jag sa till mig själv att jag skulle kämpa ända in i kaklet och visa alla som inte trodde på mig att de hade fel. Under den sista tiden på gymnasiet åt jag antidepressiva och ångestdämpande mediciner för att klara av den otroligt tuffa period jag gick igenom, samtidigt som jag kämpade allt vad jag hade för att klara av att ta studenten. Jag tog studenten med relativt höga betyg och jag var så otroligt stolt men även så otroligt utmattad när allt var över. Jag hade missat alla roliga förberedelser inför studenten, alla fester och allt som hörde till, just då klarade jag inte av det och jag minns att jag var väldigt ledsen, ångerful och besviken på mig själv och på situationen jag befann mig i som gjorde att jag inte kunde glädjas med alla andra.

Sommaren 2015 fick bli en välbehövlig semester. Jag blev erbjuden sommarjobb men tackade nej efter att ha provjobbat några dagar, vilket var ett svårt beslut till en början då jag ville bevisa för mig själv att jag kunde kämpa på som vanligt men någonstans inom mig hade jag börjat inse att det hade gått för långt, så jag sa nej tack, och i efterhand insåg jag att det var bra att jag tog en paus från allt. Jag åkte iväg på en kortare semester med min familj och senare med en vän och reparerade insidan så gott det gick. Efter hand började allt kännas lite lite bättre och jag började få hopp om att jag skulle ta mig ut ur detta.