Det är som vilken sjukdom som helst

"Det är som vilken sjukdom som helst, det är brist på något i hjärnan..." fick jag förklarat av min läkare idag när jag halvklagade på att jag egentligen inte vill trycka i mig piller för att må bra. Jag vet att det är så, men kanske var det bra att jag fick det påpekat en gång till. Depression är inget påhitt, ingen fantasisjukdom och inget man kan välja bort genom att tänka positivt - vilket många inte förstår. Depression är inte heller att ha en 'deppig dag' och inget som försvinner med lite vila. Deprssion är en sjukdom, som alla andra, där det finns en konkret orsak till sjukdomen - vilket är en brist på signalsubstansen serotonin, noradrenalin eller dopamin. Antidepressiv medicin hjälper hjärnan att delvis återställa den brist som uppstått av substanserna, som hjärnan själv inte klarar av att återupphålla. Anledningen till bristen av dessa signalsubstanser kan vara medfödd eller framkallas av traumatiska eller påfrestande upplevelser i livet. Ja, det går att bli frisk och nej, alla blir inte helt friska.
 
I mitt fall tror jag att min depression är en blandning av dessa två tidigare nämda faktorer och i mitt fall tror jag inte att jag kommer att bli helt 'frisk', eftersom jag antagligen kommer att kämpa med det mer eller mindre under hela mitt liv. Men jag har lärt mig att hantera detta så pass bra att jag kan leva mitt liv utan att låta depressionen ta över. Under en lång tid trodde jag verkligen inte att det gick att leva med en depression, när jag var längst nere på botten och inte kunde se någonting framför mig förstod jag inte heller meningen med att fortsätta leva i den sjukdomen. Det kan vara en förjävlig sjukdom, och det är inget man kan ta sig ur på egen hand, men jag tror starkt på att det kommer ut något bra ur alla svåra situationer. En period (på hundratals dagar) ville jag lägga ner kampen och ge upp men jag är så otroligt glad att jag inte gav upp, för herre gud vad fint livet kan vara ändå och vad enormt mycket bättre det kan bli. Jag har fått reda på hur otroligt stark jag är genom denna kamp. Att jag klarade av att kravla mig ur denna klaustrofobiska mörka tunnel där det inte gick att se slutet, men ändå tog mig ut... att jag bemästrade mina största rädslor... att jag trotsade mig själv... och att jag tog mig igenom det förjävligaste mörker jag någonsin kunnat tänka mig -  det gör att jag kan klara av vad som helst. Jag är stark, och det är du också.
 


Bilden visar en hjärnröntgen på en 'normal' hjärna och en deprimerad hjärna.
 

(O)hälsosam relation till mat

Min relation till mat har största delen av mit liv varit väldigt svajig. Jag har aldrig riktigt varit nöjd med mig själv och maten har varit ett sätt att försöka kontrollera eller 'fixa' behovet av att känna mig tillräcklig - tillräckligt fin och tillräckligt attraktiv vilket var lika med tillräckligt smal. Var jag inte tillräckligt smal var jag inte heller tillräcklig som människa. Jag har tänk så mycket hemska, onda och fula tankar om mig själv och om min kropp. Jag har haft så mycket hat mot min kropp och jag har mått så dåligt över den. Skulle jag fråga någon utifrån skulle de aldrig säga att jag varken såg ut eller var 'tjock' eller 'oattraktiv', men för mig var jag allt det och lite till. Aldrig, aldrig tillräckligt bra.
 
Jag har under många perioder i mitt liv ätit allt för lite, det blev en utmaning mot mig själv att få i mig så lite kalorier som möjligt och göra av med så mycket kalorier som möjligt på en dag. Varje morgon ställde jag mig på vågen, och var inte numren lägre än morgonen innnan kände jag mig som den sämsta och mest värdelösa människan någonsin. Varje morgon när vågen visade en mindre siffra än innan blev jag stolt. Jag var i vissa perioder alldeles för smal, har jag insett efteråt, och mina vänner påpekade även detta - men istället för att öppna ögonen inför vad jag höll på med blev jag glad och ännu mer motiverad till bli smalare och smalare. Jag kom på ursäkter att inte äta, i skolan sa jag att jag skulle äta hemma och hemma sa jag att jag skulle äta i skolan. Jag sprang upp och ned flera gånger i trappan hemma för att göra av med fler kalorier och jag vägrade äta efter en viss tid på dagen. Jag var expert på kaloriinnehållet i alla mat, jag visste hur många kalorier en tesked ketchup innehöll, hur många kalorier en halstablett innehöll och exakt hur många av de kalorier som jag just då stoppade i mig också kunde förbränna undertiden jag åt, t.ex. tuggade jag varje äppelbit minst 20 gånger eftersom det motsvarade nästan lika många förbrända kalorier som intagna kalorier. Jag vägde brödbiten eller yoghurten jag åt till frukost, om ingen såg, för att veta exakt hur många kalorier den innehöll. Så fort det blev kallt ute blev mina läppar blå som blåbär för min kropp hade ingen energi att hålla mig varm och jag minns att en kille min klass påpekade detta, vilket gjorde att jag skämdes lite inför mina frusna läppar men fick mig ändå inte att inse hur ohälsosam min relation till mat var.  
 
Det fanns dock ett problem som stod emellan mitt mat-hat och mig själv, det faktum att jag faktiskt älskar mat. Mat är bland det bästa jag vet, jag älskar allt ifrån en vällagad middag, till en god efterätt eller en stor påse chips. Kanske är det en del av att jag inte blev förlorad i denna besatthet fram tills idag, jag kan inte hata mat hur mycket jag än skulle vilja. När jag till slut lyckades släppa 'kontrollen' över maten (som egentligen hade kontroll över mig) minns jag hur kluven jag var inför det. Jag minns känslan över att det var så otroligt befriande att inte känna sig fast eller kontrollerad men samtidigt kände jag mig besviken över att jag inte lyckades fortsätta med min ohälsosamma livsstil - för jag hade ju inte lärt mig att älska min kropp bara för att jag lärt mig att släppa lite på kontrollen.
 
Idag har jag fortafande problem med att älska min kropp, men jag vågar nog säga att jag tycker om den och att jag accepterar den. Jag har svårt att ställa mig framför spelgeln och granska mig själv utan att tänka något negativt om mig själv och jag vill helst inte att min sambo tar på min mage om jag för tillfället känner mig lite uppblåst eller om jag precis ätit. Men jag får inte ångest över att jag ätit en bulle eller en extra macka längre, jag får inte ens ångest över att godispåsen tog slut lite för fort. En stor del av att jag fortfarande kan acceptera och faktiskt stundtals tycka om mig själv och inte låta min kärlek för mat överväldigas av hatet eller rädslan för att inte vara tillräcklig är tack vare min fina sambo. Innan jag träffade honom hade jag så många rädslor över att ingen skulle kunna tycka att jag var tillräckligt attraktiv och innan jag flyttade ihop med honom gömde jag mig alltid bakom något klädesplagg. Iband kan jag dock fortfarande inbilla mig att han ska 'upptäcka' att jag inte alls är så attraktiv som han tror och att när han inser det kommer han inte tycka om mig på samma sätt. Men varje dag får jag höra att jag är vacker och varje dag får jag det bekräftat att jag är tillräcklig. Och egentligen har jag nog alltid varit tillräcklig, jag har bara aldrig vågat inse det.
 
 
 
 
 

Skammen i marginalerna

Jag vill inte påstå att jag skäms över att kämpa med min psykiska hälsa men samtidigt drar jag mig för att berätta det för personer jag inte känner så väl och jag väljer ständigt att använda ordet "utbränd" istället för "deprimerad" när jag måste förklara min sjukskrivning eller mitt studieuppehåll.
 
För mig är det enklare att berätta för någon att jag blivit utbränd än att jag också är deprimerad. Utbrändhet är ändå ett relativt accepterat tilstånd där människor i omgivningen visar mer förtåelse för att man går igenom en tuff period, även om oförståelse och fördomar kan finnas där också i en viss grad. Men skulle jag istället berätta för mina medarbetare/studiekamrater att jag är deprimerad hade nog reaktionerna sätt annorlunda ut. 
 
Jag är rädd för folks oförståelse och fördomar om de får veta att jag kämpar med en depression, jag är rädd för att folk ska se annorlunda på mig, att de ska underskatta mina förmågor, döma mig och göra antaganden som inte stämmer. Anledningen till varför det finns så många antaganden som inte stämmer överens med verkligeheten är just oförståelse, och att vara rädd för att tala om det här ämnet skapar bara en ond cirkel där vi skäms och dömer. Därför måste vi svälja vår rädsla och våga prata om det, både för att vi ska kunna hjälpa andra att förstå oss som går igenom tuffa perioder och även för oss själva för att vi inte ska behöva skämmas eller vara rädda. Jag är precis som resten av jordens befolkning, som kämpar med olika saker, som går igenom upp-och nedgångar i livet. Det här är min största kamp - vad är din?