Tisdag
Idag har jag fixat heltidsanställning inom socialpsykiatrin där jag tidigare extrajobbat, jag får börja dagen efter att min sjukskrivning slutar och jag jobbar fram till hösten, då jag får reda på om jag kommer in på en ny utbildning eller inte - sen får jag ta allt därifrån. Det var en väldigt glad chef i luren som ringde mig och ville uppgradera min anställning direkt, efter att jag igår kväll mailat och frågat om det fanns mer jobb att ta sig an. Jag har även hunnit fixa middag till mig och sambon, klippt klorna på mina små tigrar och handlat lite smått.
Jag har under de senaste två veckorna för första gången varit tvungen att berätta för högskolekamrater och medarbetare på olika arbetsplatser att jag är sjukskriven, för utmattning, och det har kännts förvänansvärt lätt på något konstigt sätt. Jag skäms inte över det och jag får inte överväldigande känslor av skuld och jag känner mig inte som en dålig människa när jag berättar det. Jag har inte heller mötts av mina farhågor som handlat om dömmande blickar, fördomar eller negativa kommentarer, tvärtom har jag fått en medlidande blick, stötande ord och mötts av förstående medarbetare som inte alls sett mig som ett misslyckande utan mer som den ambitiösa person jag verkligen är.
Dagen har varit positiv, det har kännts lite lättare idag än vad det gjort på några veckor men nu på kvällen börjar ångesten krypa ganska nära inpå. Lite längre tillbaka i tiden hade jag sett hela dagen som ett misslyckande när dessa negativa känslor tar tag i mig och jag hade låtit ångesten vinna och bestämt mig för att idag är en skitdag, men idag har varit en bra dag och det är bara ikväll det är lite mer utmanande att hålla modet uppe. Jag har ångest men jag är inte ångesten, jag har en depression men jag är inte min depression. Jag tycker inte om det över huvud taget men jag accepterar att det är såhär mitt liv ser ut och jag kan välja att hantera det istället för att gå under utav det.
