Skammen i marginalerna

Jag vill inte påstå att jag skäms över att kämpa med min psykiska hälsa men samtidigt drar jag mig för att berätta det för personer jag inte känner så väl och jag väljer ständigt att använda ordet "utbränd" istället för "deprimerad" när jag måste förklara min sjukskrivning eller mitt studieuppehåll.
 
För mig är det enklare att berätta för någon att jag blivit utbränd än att jag också är deprimerad. Utbrändhet är ändå ett relativt accepterat tilstånd där människor i omgivningen visar mer förtåelse för att man går igenom en tuff period, även om oförståelse och fördomar kan finnas där också i en viss grad. Men skulle jag istället berätta för mina medarbetare/studiekamrater att jag är deprimerad hade nog reaktionerna sätt annorlunda ut. 
 
Jag är rädd för folks oförståelse och fördomar om de får veta att jag kämpar med en depression, jag är rädd för att folk ska se annorlunda på mig, att de ska underskatta mina förmågor, döma mig och göra antaganden som inte stämmer. Anledningen till varför det finns så många antaganden som inte stämmer överens med verkligeheten är just oförståelse, och att vara rädd för att tala om det här ämnet skapar bara en ond cirkel där vi skäms och dömer. Därför måste vi svälja vår rädsla och våga prata om det, både för att vi ska kunna hjälpa andra att förstå oss som går igenom tuffa perioder och även för oss själva för att vi inte ska behöva skämmas eller vara rädda. Jag är precis som resten av jordens befolkning, som kämpar med olika saker, som går igenom upp-och nedgångar i livet. Det här är min största kamp - vad är din?
 
 
 
 
 

Kommentarer:

1 Johanna:

Jag känner verkligen igen mig i det här. Jag har levt med psykiska ohälsa i ca 13 år nu och tycker att jag är öppen men inser ändå att det finns en hel del kvar. Om jag hade haft tex astma hade jag ju pratat om det på ett helt annat sätt. Och det märks ju att folk inte vet hur dom ska parat med mig om det heller.

Svar: Precis, tyvärr är det fortfarande ett väldigt laddat ämnade som många skyggar ifrån. Mer kunskap i samhället behövs för att bryta tabun. Kram.
Sanna

2 Linnéa:

Klokt inlägg! Jag kan förstå din känsla kring det här. Det är svårt att prata om det och som du säger så är nog utmattning/utbrändhet lättare för många att förstå än till exempel depression... Trots att det inte borde vara så. Jag kan bara tala för hur det är att leva med utmattningssyndrom och till viss del ångest, men jag pratar om det för att ändå öka förståelsen och för att göra det mer ok att prata om. Tycker du gör något viktigt genom att lyfta fram även den här skillnaden. Det är ju verklighet och oförståelsen är fortfarande alldeles för stor.

Svar: Tack! Jag tycker att det är inspirerande att även du pratar/skriver om dessa ämnen, jag tror också att det är väldigt bra att bli medveten om att vem som helst kan drabbad, oavsett om man är 20/30/40 år. Det är så viktigt med öppenhet kring detta. Kram.
Sanna

3 Elisabet:

Det är så sorgligt att det fortfarande är svårt att tala om psykisk ohälsa. Ändå upplever jag att allt fler gör det och att det blir mindre skambelagt. Ju fler som pratar om det, desto tydligare blir det att vi är många som drabbas av det, på ett eller annat sätt. Det är en del av att vara människa helt enkelt. Vi är både starka och sköra, samtidigt. Ibland är vi mer av det ena än det andra...
Fint att du skriver om det - och jag hoppas att du får det stöd du behöver. Kram!

Svar: Ja det är som du säger, och vi måste våga korsa den obekväma gränsen. Tack, kram!
Sanna

Kommentera här: