Planer

Efter en lång välbehövlig natts sömn bar det av till Ikea där planen var att köpa en ny diskmaskin då våran gått sönder. Diskmaskinsköpet blev dock uppskjutet drygt en vecka men vad gör det för på Ikea hittar man alltid något (förutom skarvsladdar som är tillräckligt långa). Väl hemma låg den fruktade högen med disk fortfarande kvar på köksbänken (varör har jag ingen hushållerska??) som jag tog tag i samtidigt som sambon pysslade med några nya inköp från Ikea. Efter disk och ytterligare lite städ hade min kropp gjort sitt för idag och nu är jag helt slut, på det där bra sättet när man gjort någort produktivt istället för den där tröttheten som kommer utan anledning. Imorgon väntas lunch hos "svärföräldrarna" och sen är det måndag igen. Men för mig med min sjukskriving blir det snarare som en två veckors lång helg, vilket är både skönt och välbehövligt på sitt sätt men jag kommer bli galen ensam hemma i lägenheten med ingenting att göra... till och med katterna lär tröttna på mig till slut.
 
Något jag ska försöka ta tag i under dessa två veckor är om jag ska fortsätta min nuvarande högskoleutbildning eller om jag ska hoppa av. Ska jag kasta bort nästan två år? Kanske är det dumt att ha pluggat i snart två år och sen ha det förgäves, men kanske är det ännu dummare att plugga klart alla fem år och efter det ångra sig. Men tänk om jag hoppar av och sen inte kommer in på min nya utbildning, vad gör jag då?
 
Jag har alltid velat bli psykolog. Psykologi i alla former har alltid intresserat mig otroligt mycket och ända sen jag var 14/15 år har jag vetat att det är just vad jag vill syssla med i livet. När jag senare under gymnasietiden själv drabbades av psykisk ohälsa och själv var tvungen att träffa en psykolog skämdes jag lite inför att säga "jag vill studera till psykolog" när min egen psykolog frågade vad jag ville göra i framtiden. Inte blev det heller bättre av att responsen på min framtida dröm inte sågs som speciellt positiv av min psykolog, då hon kanppast uppmuntrade den drömmen med tankte på den situationen jag själv befann mig i för tillfället. Där och då ändrade jag på mina planer som jag haft så länge och mina drömar jag kämpat för i skolan - inte kan väl jag bli psykolog, det är bara pinsamt, hur kunde jag ens tänka den tanken, det klarar jag aldrig, och vem skulle söka hjälp hos någon som själv är/har varit depreimerad och behöver hjälp? Istället valde jag att söka in på lärarutbildningen direkt efter gymnaiset där jag kom in och gav allt jag hade som med allt annat jag gör, och där är jag idag, på en utbildning jag nu inser inte är helt rätt för mig.
 
Jag såg en bok på Akademibokhandeln skriven av en samtalsterapeut som själv hade drabbats av utmattning där hon beskrev hur hon först inte förstod hur hon själv, med all den erfaranhet hon hade, kunde drabbas. Senare beskrev hon också hur mycket positivt hon kunde använda sig av från denna erfarenhet, hon kunde nu förstå sina patienter på ett helt annat sätt och kunde dela med sig av en helt annat typ av råd och se saker från båda sidor istället för bara en. Och jag kan också, det vet jag. Jag ska söka till psykologutbildningen och hålla alla tummar jag har för att jag ska komma in, men innan jag får beskedet vet jag inte om jag har orken till att fortsätta på lärarutbildningen jag just nu studerar på. Det är i alla fall något jag hoppas åstakomma dessa kommande två veckor, att ta ett beslut om jag ska säga tack och adjö till högskolan.
 
 
 
 
 

Kommentera här: