imarginalerna.webblogg.se

Att bli gammal skrämmer mig en aning. Livet går så fort ändå. Tänk om det inte blir som man tänkt sig? Vad händer när man orkar mindre, inte kan göra lika mycket som förr eller kanske blir sjuk?

 

Idag firade släkten min mormor som fyller 79 år på alla hjärtans dag. Hur kunde siffrorna springa iväg så fort? När mormor busade med min kattunge idag kändes hon inte alls som 79, snarare  minst 15 år yngre. Jag påminns lite mer om ålderdomens påverkan när jag ser på min morfar som har börjat halta fram då han fått ledreumatism vilket tydligen kan vara en del av att bli gammal. Men de verkar glada och nöjda med livet, mina morföräldrar. De klagar aldrig i onödan och de har varandra.

 

Min farmor och farfar gick bort i höstas och hann bli nästan 90 år båda två. Dessa två människor var mycket speciella, de argumenterade om allt men älskade varandra så innerligt. Båda var otroligt pigga ända fram till de två/tre sista åren. De drabbades båda av cancer vilket till slut vann över dem och de hade det jobbigt i slutet. Just då, när de båda hade det så jobbigt förstärktes många av mina farhågor inför att bli gammal - alla de krämpor, smärtor, sjukdomar och hemskheter man kan drabbas av - att känna sig själv tyna bort måste vara en fruktansvärd känsla. Och att tänka tanken att någon av dem skulle lämna detta liv och lämna kvar sin älskade partner ensam var också läskigt. Hur skulle de kunna, efter 65 år tillsammans, leva helt ensamma? De båda vägrade att ligga inlagda på sjukhus, de valde att vara hemma tillsammans ända in i slutet. Farmor förlorade till slut kampen mot cancern och knappt tre dagar efter hade även farfar gått bort. Jag tror inte att hans själ orkade leva kvar ensam och när hans livskamrat till slut lämnade jorden sa hans hjärta ifrån. Det är underligt hur stark kärleken kan vara och hur starkt ett band mellan två människor kan bli. Jag tycker ändå att det är fint på ett sorgligt sätt, att de inte behövde leva utan varandra och att de fick vara tillsammans ända till slutet. De fick också en gemensam begravning, så att det föralltid skulle få vila med varandra. Kanske är det inte så hemskt ändå, om man har någon man älskar och inte behöver vara ensam. Att åldras är en del av livet, och att få vara med om varenda steg på den resan måste ändå vara en ynnest.

 

Jag har levt ungefär 1/4 del mitt liv, fick jag påpekat av min 16-åriga kusin vid födelsedagsfikat idag. Jag har varit rädd för att åldras, men på ett sätt är det något vackert med att åldras tillsammans med någon man älskar. Och vem säger att livet tar slut här?