imarginalerna.webblogg.se

Något jag längre varit frusterad över är sjukvården. Det tog en otroligt lång tid, massvis med telefonsamtal, många olika sjukvårdskontakter och otroligt krokiga vägar för att få hjälp av någon över huvd taget när jag började inse att jag inte kunde ta mig igenom det här på egen hand och behövde hjälp. Till en början sökte jag hjälp hos ungdomsmottagningen där jag först hade kontakt med en kurator som inte alls var till något hjälp och jg gav upp en aning och avslutade den kontakten. Senare tog jag modet till mig och krävde en psykolog från samma ställe och henne samtalade jag med i ca 1,5 år. Hos denna psykolog rekomenderades jag att lyssna på 'mindfullness' där en inspelad kvinna talade om för mig att jag skulle fokusera på mina tår, sedan mina ben, sedan min mage och så vidare för att därmed bli avslappnad och sedan skulle min ångest magiskt försvinna -BULLSHIT är exakt vad det var. Efter att åtaliga gånger påpekat till min psykolog att jag mådde allt sämre och att hennes metoder inte alls fungerade för mig sa hon att jag kunde vända mig till min skolskjuksköterska på gymnasiet. Efter att ha väntat i flera veckor på en ledig tid hos skolsköterskan ville hon skickade vidare mig till skolläkaren, vilket skulle bli ytterligare en väntetid på en månad. När jag äntligen fick träffa skolläkaren skickade hon en remiss till en läkare på min vårdcentral där jag fick stå i otaliga telefonköer och väntetider för att få samtala med olika personer samt bli uppringd av massa andra olika personer och efter ytterligare några veckor fick jag äntligen träffa en läkare som skrev ut antidepressiva och ångestdämpande läkemedel. Jag hämtade ut dem på apoteket och gick hem, och det var den hjälpen. För att bara komma från punkten där jag från början sökte hjälp tills jag till slut fick medicin hade det alltså hinnit gått tre år! Förstår ni hur sjukt det är, TRE ÅR?!

 

Jag har heller aldrig fått en diagnos nedskrivet konkret på pappret, och för dem som aldrig varit i situationen där man blivit fyskiskt eller psykiskt sjuk är det svårt att förstå vilken roll det kan spela, men för dem som har en diagnos eller en sjukdom förstår man hur viktigt det faktiskt är med denna bekräftelse. Jag har fått berättat för mig av min psykolog att alla symptom jag upplever har klockrent passat in på "ångestattacker", "ångestsyndrom", "depression" samt "utrbrändhet" och att jag behöver hjälp med detta, men aldrig har hon bekraftat mig i att jag har dessa sjukdomar konkret. Det är samma sak som att säga till någon som har cancer att denna har alla symptom på cancer, med tumörer, spridningar och allt som kan höra till men att läkaren ändå inte tänker bekräfta dennes cancer. Det blir så oklart, som om man inte blir tagen på allvar. Kanske hade jag även fått bättre hjälp om någon från början sagt att "ja eftersom du har alla symptom på denna sjukdom och behöver behandlas för den, så har du den också". Min läkare som flera gånger skrivit ut medicin till mig har skrivit på pappret att jag har en "depressiv episod", vilket (när jag googlade) visa sig innebära "ett första insjuknande i depression", men hallå det är ju tredje gången jag fått min medicin utskriven och inte är det första gången jag är med om detta!