imarginalerna.webblogg.se

Jag har varit med om, vilket jag tror många i min situation har, vänner som lämnat när man inte mår bra längre. Det håller ett tag, det här med stöttning, fina visdomsord och kramar men i slutändan kan man se skillnad på de som försvinner och de som blir kvar.

 

Under min gymnasietid fick jag fantaktiska vänner och vi fanns för varandra under dessa (nästan) tre år. I jobbiga stunder och i glada stunder var vi tillsammans. När de i början fick reda på att jag inte mådda speciellt bra fanns de där och det var verkligen ett stort och välbehövligt stöd. Hur som helst slutade det inte riktigt såhär, till slut när jag mådde så dåligt att jag konstant fick tacka nej till fester eller stora evenemang växte en underliggande irritation hos dem över att jag inte längre var så social som jag borde, jag umgicks inte på samma sätt och jag följde aldrig med ut längre. De slutade sedan höra sv sig när de umgicks tillsammans och till slut fick jag höra att de hade gett upp och där och då tog allt slut (för att göra en lång historia kort). Jag var arg, ledsen och besviken på mig själv, på situationen och på mina före detta vänner. I början var jag otroligt ledsen över förlusten på vänner som jag umgåtts med i nästan tre år, sen blev jag besviken på mina vänner som lämnade mig när jag behövde dem som mest och sen blev jag otroligt arg på att jag drabbats av den här sjukdomen - helvettes jävla depression som verkade ta allt ifrån mig.

 

Jag kan se det här från två sidor. Sett från deras sida orkade dem inte längre bjuda ut mig då jag konstant tackade nej, de kände att jag inte kunde finnas där lika mycket som jag borde eller gjort förut och de såg inte på mig som samma person som innan och därmed såg de inte mig som samma vän längre. Alla klarar inte av att stå kvar i tuffa situationer och det kan varken jag eller någon annan ändra på. Om jag ska se det från ett lite mer själviskt perspektiv är jag besviken över att de som lovade att finnas där försvann när jag inte orkade ta mig igenom de jobbiga dagarna ensam. Jag skyllde så mycket av det här på mig själv men senare har jag börjat tänka att de kanske inte var de där äkta vännerna jag trott att de var från början och då är det trots allt en mindre förlust. Jag har tur som har andra barndomsvänner som fortfarande står vid min sida och aldrig någonsin ska jag ta dem för givet. Det är i de tuffaste stunder som människor visar sitt sanna jag.