Att må bra när man mår dåligt
Om man skrattar, betyder det att man inte känner sig ledsen? Om man går till jobbet, betyder det att man inte behöver vara sjukskriven? Om man mår bra, betyder det att man inte mår dåligt på riktigt?
För ett par år sedan trodde jag att det var fel att få må bra när jag egentligen mådde dåligt, för om man skrattar kan man ju inte vara ledsen - eller? Jag skämmdes för att säga att jag mådde dåligt för att jag hade skrattat just den dagen och det tog lång tid innan jag insåg att alla mina känslor var relevanta. Något jag insett under tiden jag kämpat med mig själv och mitt mående är att det faktiskt är okej att ha en bra dag under en depressiv period, och det är okej att få skratta fast man innerst inne kan känna sig helt otröstlig, det betyder inte att det man känner längst inne inte spelar någon roll. Men det går inte att känna genuin lycka när man är fast i klorna på en depression och det går inte att stressa ner på en dag eller ens en vecka med utmattningssyndrom även om man kan skratta eller ha en bra dag under en jobbig period. Någonstans innerst inne känns inte allt helt okej men det kan kännas lite lättare ibland och det är inte alls fel att få känna sig lite glad de stunderna.
Att må dåligt fast man har allt är också något jag tampats med att förstå och acceptera. Jag har alltid haft allt jag behöver, jag har bott i ett stort hus med en vanlig familj med två föräldrar och en lillasyster, jag har haft husdjur, fritidsintressen, vänner, en vanlig skolgång och alltid haft de saker jag behövt och velat ha. Att jag skulle må dåligt var både skamligt och fel när jag till synes inte hade någon anledning till det, enligt mig själv. Men idag vet jag saker jag inte visste då, till exempel är det oftast ambitiösa, plikttrogna och hårt arbetande personer som till synes är de mest straka personer som drabbas av utmattningsdepression - det är inte de lata som är sjukskrivna för denna typ av sjukdom, det är inte de som struntar i arbetet som går in i väggen och det är inte de svaga som till slut krashar. Det är helt vanliga mänsikor, som du och jag, som kämpar allt vad de har, det som vill hjälpa andra, är godhjärtade, självständiga, ambitiösa och starka som till slut inte orkar och krashar.

Så sant skrivet. Jag håller fortfarande på att tampas med vad du beskriver. Får dåligt samvete över om jag varit på bra humör för länge. Det sätter som en press på mig, en förväntan från andra att allt är bra nu. Och så ska förbli. Men det är inte så enkelt. Som du säger, man kan skratta och vara glad i ena stunden. För att i nästa bli påmind om det svarta hålet som är på väg att äta upp en inifrån. Ingenting är svart eller vitt. Det är viktig kunskap! Kram