imarginalerna.webblogg.se

Min relation till mat har största delen av mit liv varit väldigt svajig. Jag har aldrig riktigt varit nöjd med mig själv och maten har varit ett sätt att försöka kontrollera eller 'fixa' behovet av att känna mig tillräcklig - tillräckligt fin och tillräckligt attraktiv vilket var lika med tillräckligt smal. Var jag inte tillräckligt smal var jag inte heller tillräcklig som människa. Jag har tänk så mycket hemska, onda och fula tankar om mig själv och om min kropp. Jag har haft så mycket hat mot min kropp och jag har mått så dåligt över den. Skulle jag fråga någon utifrån skulle de aldrig säga att jag varken såg ut eller var 'tjock' eller 'oattraktiv', men för mig var jag allt det och lite till. Aldrig, aldrig tillräckligt bra.

 

Jag har under många perioder i mitt liv ätit allt för lite, det blev en utmaning mot mig själv att få i mig så lite kalorier som möjligt och göra av med så mycket kalorier som möjligt på en dag. Varje morgon ställde jag mig på vågen, och var inte numren lägre än morgonen innnan kände jag mig som den sämsta och mest värdelösa människan någonsin. Varje morgon när vågen visade en mindre siffra än innan blev jag stolt. Jag var i vissa perioder alldeles för smal, har jag insett efteråt, och mina vänner påpekade även detta - men istället för att öppna ögonen inför vad jag höll på med blev jag glad och ännu mer motiverad till bli smalare och smalare. Jag kom på ursäkter att inte äta, i skolan sa jag att jag skulle äta hemma och hemma sa jag att jag skulle äta i skolan. Jag sprang upp och ned flera gånger i trappan hemma för att göra av med fler kalorier och jag vägrade äta efter en viss tid på dagen. Jag var expert på kaloriinnehållet i alla mat, jag visste hur många kalorier en tesked ketchup innehöll, hur många kalorier en halstablett innehöll och exakt hur många av de kalorier som jag just då stoppade i mig också kunde förbränna undertiden jag åt, t.ex. tuggade jag varje äppelbit minst 20 gånger eftersom det motsvarade nästan lika många förbrända kalorier som intagna kalorier. Jag vägde brödbiten eller yoghurten jag åt till frukost, om ingen såg, för att veta exakt hur många kalorier den innehöll. Så fort det blev kallt ute blev mina läppar blå som blåbär för min kropp hade ingen energi att hålla mig varm och jag minns att en kille min klass påpekade detta, vilket gjorde att jag skämdes lite inför mina frusna läppar men fick mig ändå inte att inse hur ohälsosam min relation till mat var.  

 

Det fanns dock ett problem som stod emellan mitt mat-hat och mig själv, det faktum att jag faktiskt älskar mat. Mat är bland det bästa jag vet, jag älskar allt ifrån en vällagad middag, till en god efterätt eller en stor påse chips. Kanske är det en del av att jag inte blev förlorad i denna besatthet fram tills idag, jag kan inte hata mat hur mycket jag än skulle vilja. När jag till slut lyckades släppa 'kontrollen' över maten (som egentligen hade kontroll över mig) minns jag hur kluven jag var inför det. Jag minns känslan över att det var så otroligt befriande att inte känna sig fast eller kontrollerad men samtidigt kände jag mig besviken över att jag inte lyckades fortsätta med min ohälsosamma livsstil - för jag hade ju inte lärt mig att älska min kropp bara för att jag lärt mig att släppa lite på kontrollen.

 

Idag har jag fortafande problem med att älska min kropp, men jag vågar nog säga att jag tycker om den och att jag accepterar den. Jag har svårt att ställa mig framför spelgeln och granska mig själv utan att tänka något negativt om mig själv och jag vill helst inte att min sambo tar på min mage om jag för tillfället känner mig lite uppblåst eller om jag precis ätit. Men jag får inte ångest över att jag ätit en bulle eller en extra macka längre, jag får inte ens ångest över att godispåsen tog slut lite för fort. En stor del av att jag fortfarande kan acceptera och faktiskt stundtals tycka om mig själv och inte låta min kärlek för mat överväldigas av hatet eller rädslan för att inte vara tillräcklig är tack vare min fina sambo. Innan jag träffade honom hade jag så många rädslor över att ingen skulle kunna tycka att jag var tillräckligt attraktiv och innan jag flyttade ihop med honom gömde jag mig alltid bakom något klädesplagg. Iband kan jag dock fortfarande inbilla mig att han ska 'upptäcka' att jag inte alls är så attraktiv som han tror och att när han inser det kommer han inte tycka om mig på samma sätt. Men varje dag får jag höra att jag är vacker och varje dag får jag det bekräftat att jag är tillräcklig. Och egentligen har jag nog alltid varit tillräcklig, jag har bara aldrig vågat inse det.