Jag är en närhetsnarkoman
Jag behöver närhet för att känna mig trygg och säker. Närhet på ett kanske ohälsosamt sätt. När jag inte kan hantera att hjärnan börjar snurra i negativa banor eller när ångesten kryper på så måste jag ha närhet och då måste jag ha det nu nu nu, annars kommer paniken krypande.
Jag tror att jag blivit så närhetsberoende på grund av den tiden jag fick hantera alla ångestattacker och jobbiga nätter ensam utan någon som kunde finnas där, och samtidigt som det var den tuffaste tiden jag hittills upplevt i mitt 20-åriga liv så var det också det otäckaste jag varit med om att känna mig ensam i det hela. Det fanns inget konkret eller logiskt att ta i eller att fokusera på, och hur mycket man än försökte greppa tag i något i ren panik så fanns det inget. Det var bara svart, tomt och otroligt obehagligt. Jag blir fortfarande starkt påmind av den känslan, att vara ensam i det obehagligaste tänkbara tillståndet jag kunde befinna mig i, när jag tänker tillbaka på den perioden och jag tror att jag undermedvetet är livrädd för att hamna i den situationen igen.
Även om jag idag bor med en sambo som är det mest fantastiska stöd jag kan tänka mig och jag inte är ensam längre, blir jag fortfarande rädd när de obehagliga känslorna gör sig påminda och då behöver jag närhet direkt. Blir jag sittande ensam blir jag både tvungen att hantera allt jobbigt på egen hand och även bli påmind om en otroligt obehaglig tid i mitt liv, vilket gör att jag mår ännu sämre, osv. Jag klänger allt för ofta på min älskade pojkvän, kräver för många pussar, kramas lite för mycket och kräver lite för mycket närhet, för det är min trygghet bort från den obehagliga känslan som borrar ett hål i mitt bröst- och jag älskar honom för att han orkar med det.
Jag kan tänka mig att min sambo finner det både lite komiskt och halvt frustrerande när jag gör en ledsen min över att han lämnar mig i soffan på kvällen för att spela på datorn med sina vänner. Han är fortfarande i samma lägenhet och bara i ett annat rum, men ibland får min hjärna panik över att mitt ankare och min trygghet i denna skrämmande värld plötsligt lämnar min sida (även om det knappt kan räknas som att jag blir lämnad). Idag tillexempel när jag drog en sne min över att han skulle lämna mig "ensam" i vardagsrummet skrattade han och sa att jag ändå säkerligen kommer gå till honom var 10:onde minut, vilket han samtidigt säger är helt okej. Och så är det, ibland klarar jag inte av att sitta kvar ensam utan någon att ta tag i eller någon att se på, på maxtiden av 1 sekund om det skulle behövas. Jag kan sitta mitt emot honom och göra absolut ingenting när han spelar bara för att slippa vara för långt borta, eller så börjar jag plocka med disken (som jag hatar) bara för vetskapen om att få vara i samla rum. För ibland blir jag rädd över att behöva finna mig själv i ensamheten, ibland får min hjärna panik över att bli lämnad och allt för ofta kräver jag närhet för att inte behöva känna det hemska komma krypande. Jag är en närhetsnarkoman.
