"Det är som vilken sjukdom som helst, det är brist på något i hjärnan..." fick jag förklarat av min läkare idag när jag halvklagade på att jag egentligen inte vill trycka i mig piller för att må bra. Jag vet att det är så, men kanske var det bra att jag fick det påpekat en gång till. Depression är inget påhitt, ingen fantasisjukdom och inget man kan välja bort genom att tänka positivt - vilket många inte förstår. Depression är inte heller att ha en 'deppig dag' och inget som försvinner med lite vila. Deprssion är en sjukdom, som alla andra, där det finns en konkret orsak till sjukdomen - vilket är en brist på signalsubstansen serotonin, noradrenalin eller dopamin. Antidepressiv medicin hjälper hjärnan att delvis återställa den brist som uppstått av substanserna, som hjärnan själv inte klarar av att återupphålla. Anledningen till bristen av dessa signalsubstanser kan vara medfödd eller framkallas av traumatiska eller påfrestande upplevelser i livet. Ja, det går att bli frisk och nej, alla blir inte helt friska.
I mitt fall tror jag att min depression är en blandning av dessa två tidigare nämda faktorer och i mitt fall tror jag inte att jag kommer att bli helt 'frisk', eftersom jag antagligen kommer att kämpa med det mer eller mindre under hela mitt liv. Men jag har lärt mig att hantera detta så pass bra att jag kan leva mitt liv utan att låta depressionen ta över. Under en lång tid trodde jag verkligen inte att det gick att leva med en depression, när jag var längst nere på botten och inte kunde se någonting framför mig förstod jag inte heller meningen med att fortsätta leva i den sjukdomen. Det kan vara en förjävlig sjukdom, och det är inget man kan ta sig ur på egen hand, men jag tror starkt på att det kommer ut något bra ur alla svåra situationer. En period (på hundratals dagar) ville jag lägga ner kampen och ge upp men jag är så otroligt glad att jag inte gav upp, för herre gud vad fint livet kan vara ändå och vad enormt mycket bättre det kan bli. Jag har fått reda på hur otroligt stark jag är genom denna kamp. Att jag klarade av att kravla mig ur denna klaustrofobiska mörka tunnel där det inte gick att se slutet, men ändå tog mig ut... att jag bemästrade mina största rädslor... att jag trotsade mig själv... och att jag tog mig igenom det förjävligaste mörker jag någonsin kunnat tänka mig - det gör att jag kan klara av vad som helst. Jag är stark, och det är du också.
Bilden visar en hjärnröntgen på en 'normal' hjärna och en deprimerad hjärna.
Många vet inte ett piss hur det är att leva med depression eller panikångest. Skulle de själva få testa på det så skulle de inte stå ut. VI som lider med det får kämpa och stå ut med mycket.
Jag fick hjälp förra året med medicin för depressionen och det hjälpte bara första 6 månaderna sen när jag inte kunde öka dosen mer för läkaren så kände jag inte av det längre och trappade ner och nu slutat helt. VIll inte trycka i mig massa dåliga saker när det inte gjorde någon nytta och kosta onödigt med pengar.
Nu kör jag på med det som funkar bäst, speciellt för mig, träning, kost, meditation och yoga. Även massage behandlingar och nu på lördag ska jag utmana min rädsla och testa akupunktur för första gången och se om det hjälper lite :)
Sv: Tack så mycket det värmer <3